Ungefär såhär upplevde jag vädret när jag steg ut från Bussen i Stockholm den där vinterdagen 2014.

Jag kom till Sverige via buss från Berlin den 3 februari 2014. Det var en grå, alldeles ruskigt kall vinterdag och mina låga Converse kylde ned hela mig kändes det som. Visst hade Emma sagt att jag skulle klä mig varmt, men det jag ägde faktiskt inga rejäla vinterskor då. Dessutom hade jag inte sett henne på nära fem månader, och jag kunde faktiskt inte släppa tanken på henne. Inte ens i tio sekunder för att gräma mig över mitt val av skor.

Emma, som bodde i Uppsala, hade inte möjlighet att möta mig nere i Stockholm. Där stod jag, en ensam stackars fransos i ett kallt och mulet Sverige och skulle hitta en buss som kunde ta mig de cirka sju milen mellan städerna. Emma hade förklarat att nästintill alla kunde engelska, och det förvånade mig hur bra det faktiskt stämde. Det var inga som helst problem att få hjälp med att både köpa en biljett och hitta rätt buss. Jag märkte att svenskarna är ett trevligt folk, så länge du bara tar en första kontakt med dem. Är du tyst kommer de också vara tysta, men öppnar du upp konversationen med en fråga så är de hjälpvänliga och trevliga. Detta bekräftade Emma glatt samma kväll.

När jag satte mig på bussen blev jag väldigt förvånad. Hela bussen var full med ballonger. Jag antog att det var så det var att åka buss i Sverige. De vill väl att flera ska åka buss, så då fyller de bussarna med ballonger. Jag har i efterhand upptäckt att så inte är fallet. Antagligen är förklaringen att Nobina, ett bussföretag hade någon sorts födelsedag eller liknande.

Efter en rätt kort bussresa på runt en timma började vi närma oss staden som jag skulle bo i under de följande åren, Uppsala. Det pirrade i hela mig och jag hoppades verkligen att Emma skulle stå där. Jag hade inget fungerande simkort i mobilen och kunde inte därför varken ringa eller skriva till henne, men jag hade fått låna en främlings telefon i Stockholm och ringt ett snabbt samtal. Då hade hon iallafall låtit glad och positiv, men jag kunde ju inte vara helt säker. Kanske skulle hon få kalla fötter och ångra sig. Jag hoppades och trodde inte att det skulle hända, men sånna hemska tankar har en tendens att hemsöka mig i pressade lägen.

Men det gick bra. Emma stod där på perrongen och var vackrare än någonsin.